Välj en sida

Hon är konstnären som ställer frågorna och inte ger svaren. Ambitionen att sprida ljus över utanförskap ledde till vild diskussion i Emmaboda.
– Min strävan är att belysa problemen och försöka förstå, säger Anna Odell.

Det hör inte till vanligheterna att en av landets mest omtalade filmskapare besöker sydöstra Småland. Men trots att konstnären vars närvaro i den mediala hetluften saknar motstycke de senaste åren är Anna Odell noga med att poängtera att hon inte ställer sig i Lindås folkets hus utanför Emmaboda som någon predikant.

–  Jag tänker inte att jag ska uppnå något mål i samhället utan det här är något jag tycker är viktigt och som jag vill belysa. Givetvis önskar jag att det kommer bli förändring men min drivkraft är helt enkelt att jag är nyfiken och att jag vill förstå.

De två temadagarna Emmaboda filmsällskap anordnat i veckan syftar till att sprida ljus över det ständigt aktuella mörker som mobbing och utanförskap leder till. Utgångspunkten var att visa Odells långfilm, Återträffen, för att därefter ge kommunens invånare och anställda möjligheten att ventilera sina egna tankar. För trots att filmen hämtar sin dystra näring i Odells skolgång från årskurs 1-9 riktar den sig inte främst mot ungdomar utan mot vuxenvärlden.

Odell har själv regisserat filmen där hon dessutom själv spelar huvudrollen, sig själv. Att filmen i själva verket är ett konstprojekt med en tydlig agenda lyckas ändå kombineras utan att besökarna går miste om en konventionellt gripande bioupplevelse.

Aktiviteten och meningsskiljaktigheterna som följde visningen var ett tydligt kvitto på att filmen tjänar sitt syfte väl och resulterar i eftertänksamhet. Men diskussionerna visar även prov på att det är ett djupt komplext ämne som berörs trots hur vanligt förekommande det är i vår vardag. Anna Odell lämnar ändå temadagarna i Emmaboda med en känsla av att hon gjort nytta:

– Det har varit väldigt spännande dagar här. Det blev intressanta diskussioner där man inser hur de som bedriver uteslutning eller mobbning inte ens är medvetna själva om att de gör det. De tror att de handlar rätt eftersom de inte tänker ett steg längre. En vuxen kan aldrig offra ett barns uppväxt och välmående och sen gömma sig bakom bortförklaringar som ”jag menade inget illa”.